Hösten har gått fort tycker jag. Faktum är att jag upplever att tiden går fortare ju äldre jag blir.
Jag minns ett samtal som jag hade med en gammal, vis kvinna som jag känt sedan jag var liten. Hon sa också att tiden gick allt fortare och hon aldrig hade långtråkigt. Ofta satt hon och tittade ut på fågelbordet. Hon visst precis när de olika flyttfåglarna brukade återvända. Sädesärlan hade två olika datum, och det slog aldrig fel att de kom tillbaka på något av dem. Hon följde årets skiftningar och eftersom hon bodde lantligt och säkert inte hade någon stor pension så tog hon tillvara på vad trädgården och skogen gav.
Vi barn störde aldrig när vi hälsade på henne, trots att vi kunde komma flera gånger varje dag, särskilt när hon fick kattungar. Egentligen hade hon sagt att hon absolut inte skulle ha fler djur, men så kom ju den där bonden med en korg med två söta kattungar i, och om inte hon kunde ta hand om dem var han tvungen att göra sig av med dem. Det var otänkbart, så hon tog dem till sig, till min och min systers stora glädje.
Vi fick alltid hemgjort saft och kakor. Bäst minns jag kringlorna. Hon hade en vedeldad spis och stack bara in handen för att känna om temperaturen var rätt. Recept hade hon inte, utan hon hällde ingredienserna i en hög på bakbordet. Jag har aldrig lyckats baka sådana underbara kringlor...
Vår mamma tyckte nog att vi var där lite väl ofta. Hon var väl rädd att den äldre kvinnan inte skulle orka eller att vi störde. "Barn kan väl inte störa?!" lär hon ha svarat mamma. När jag behöver samla ihop mig och fylla på energi, så är det hennes varma kök som jag tänker mig tillbaka till. Där kände jag mig trygg och där tillbringade jag mycket tid. Kvinnan hade haft både sorg och motgångar i sitt liv men var så full av omtanke och omsorg mot andra. Det är jag väldigt tacksam över att ha fått ta del av. Så borde alla barn få ha det!